Det armeniska folkmordet: Den glömda historiska bakgrunden som föregick en global tragedi - Av Malkon Malkon

Det armeniska folkmordet: Den glömda historiska bakgrunden som föregick en global tragedi

Malkon Malkon - Sverige, 12.04.2025

Det armeniska folkmordet 1915 betraktas ofta som en isolerad händelse. Historiska bevis avslöjar dock en mer komplex berättelse – en som är rotad i decennier av politiska, sociala och religiösa spänningar inom Osmanska riket. Denna artikel undersöker de avgörande händelserna och politikerna som kulminerade i det systematiska utrotandet av armenier, från 1800-talets reformer till eskalerande våld.

Den 24 april 1915 betraktas allmänt som början på det armeniska folkmordet. Men historiska fakta och händelser avslöjar en mer komplex verklighet: folkmordet var kulmen på en långvarig process som började årtionden tidigare. Denna systematiska utrotningskampanj var en del av en bredare historisk bana som startade med Berlinerkongressen 1878 och fortsatte fram till Lausannefördraget 1923. För att fullt ut förstå händelserna som ledde till folkmordet måste man börja med Gülhane-ediktet från 1839, som markerade en avgörande förändring i Osmanska rikets behandling av sina kristna undersåtar, inklusive armenier.

Gülhane-ediktet (1839)

Gülhane-ediktet symboliserade det osmanska ledarskapets försök att förena islamiska traditioner med moderniseringskrav och europeiskt diplomatiskt tryck. I möte med rikets nedgång införde sultan Abdülmecid I juridiska och administrativa reformer för att bevara imperiet. Dessa reformer inkluderade juridisk jämlikhet för kristna och muslimer, löften om skydd för liv, ära och egendom oavsett religion, rättvis beskattning, reformer av militärutskrivningen och insatser mot korruption. Dessa åtgärder var dock mestadels ytliga och syftade till att kväva växande nationalistiska strömningar bland kristna minoriteter, särskilt efter franska revolutionen.

Reformediktet 1856

Byggande på Gülhane-ediktet riktade 1856 års reformer sig explicit mot osmanska kristna. De gav religionsfrihet, egendomsrättigheter och tillgång till civila och militära befattningar. Dessa förändringar, drivna av brittiskt och franskt tryck, tillät religiösa grupper att hantera sina egna angelägenheter, inklusive utbildning och gudstjänstlokaler, och inrättade blandade domstolar för lika rättsprocesser. Trots dessa framsteg mötte reformerna hårt motstånd från konservativa falanger, vilket ytterligare främmade grupper som den armeniska patriarkaten.

Den armeniska nationalförsamlingen

Efter reformperioden etablerades den armeniska nationalförsamlingen, som syftade till att sammanföna krav på armeniska rättigheter. Personer som Krikor Odian spelade nyckelroller i att dokumentera övergrepp och förespråka reformer. Den osmanska administrationen såg dock dessa insatser som hot mot imperiets auktoritet och framställde armenisk aktivism som separatistisk.

Cykeln av reformer, massakrer, ingripanden och självständighet

Kristna minoriteter i riket – serber, greker, bulgarer och rumäner – krävde liknande sociala och politiska reformer, vilket ofta möttes med statligt våld och utländska ingripanden. Osmanska regeringen uppfattade sådana krav som existentiella hot, vilket ledde till ett återkommande mönster: reformer följda av massakrer, europeiskt ingripande och slutligen självständighet för minoriteterna. Detta mönster, synligt från det serbiska upproret 1804 till det bulgariska upproret 1875, formade det osmanska misstrot mot armeniska reformkrav, som likställdes med separatism.

Armeniska krav på reformer

Armeniska regioner utsattes för systematiskt förtryck, inklusive bortrövanden, tvångsgiftermål, konverteringar till islam och sexuellt våld mot kvinnor. År 1878 ledde patriark Mkrtich Khrimian en armenisk delegation till Berlinerkongressen och uppmanade europeiska makter att genomdriva reformer i armeniskt dominerade provinser. Trots internationell uppmärksamhet avfärdade osmanska myndigheter dessa vädjanden som utländsk inblandning.

1890-talet: Eskalering och motstånd

Bortrövandet och våldtäkten av Gulizar, en armenisk flicka från Mush, 1889 utlöste protester i Istanbul och väckte global uppmärksamhet. Den efterföljande skenrättegången mot den kurdiska krigsherren Musa Bey och hans frikännande ökade den armeniska ilskan, vilket ledde till bildandet av motståndsgruppen Hunchak. I juli 1890 organiserade aktivister som Hampersoum Boyadjian och Mihran Damadian protester mot den armeniske patriarken Harutiun Vehabedian och krävde skydd mot kurdiska miliser.

Sassoun-massakrerna (1894)

Under guvernör Hasan Tahsin Pasha inledde osmanska styrkor och kurdiska stammar en brutal nedkämpning i Sassoun och betecknade armeniskt självförsvar som "banditverksamhet." Överste İsmails order att "utrota alla banditer med överväldigande skräck" resulterade i urskillningslösa avrättningar. Den brittiske konsulära officeren kapten Hampden Smith dokumenterade grymheter i byar som Gelieguzan, där civila – inklusive barn – massakrerades under tre veckor.

The Armenian Genocide: Uncovering the Century-Old Conspiracy of Silence

In this gripping episode of History Unveiled, we delve into the dark and often ignored prelude to the Armenian Genocide of 1915. Why did Ottoman reforms like the Gülhane Edict fail to protect Armenians? How did massacres like Sassoun in 1894 foreshadow the genocide? Join historian Malkon Malkon and Rivyona as they expose:

• The Ottoman Empire’s systemic oppression of Christians—from hollow reforms to state-backed violence.

• Shocking eyewitness accounts from the 1894 Sassoun massacres, revealed in British consular reports.

• Europe’s complicity: Why did the Berlin Congress (1878) and Lausanne Treaty (1923) bury Armenian cries for justice?

• The chilling parallels between 19th-century tactics and modern-day genocide denial.

"History isn’t just about dates—it’s about the voices we’ve erased."

Listen now to confront the untold story behind one of history’s darkest chapters.

Slutsats

Att betrakta det armeniska folkmordet 1915 som en isolerad händelse ignorerar dess djupa historiska rötter. Folkmordet uppstod ur decennier av misslyckade reformer, systematiskt våld och osmanska paranoida reaktioner på armeniska krav på jämlikhet – först framförda vid Berlinerkongressen 1878. Att förstå denna bredare kontext är avgörande för att förstå folkmordets ursprung och dess bestående arv.